Skridskoåkning

Efter veckor av sjukdom här hemma, Henrik har haft feber i omgångar och jag influensa, kunde Henrik äntligen återgå till skolan i torsdags. Dagen bjöd på vackert vinterväder med minusgrader och strålande sol, och det var vindstilla! Under förmiddagen var Henriks klass, tvåan, tillsammans med femmorna och åkte skridsko på dammen här hemma vid vårt. Eftersom jag hade en dag med egen studietid, skulle ha ägnat mig åt läkemedelsberäkning, passade jag på att följa med för att knyta skridskor och ta lite bilder, och givetvis njuta i det sköna vädret. Det var så mycket trevligare än att sitta inne och räkna!

 

 

 

Mellan åken passade barnen, och de vuxna, på att fika lite. Henrik njöt av varm choklad och sin favorit kanelknäckebröd.

 

Adjö 2012 - Välkommen 2013

Så har ännu ett år gått och ett nytt börjat! Året som gick har gått fort och lämnat efter sig många härliga minnen. Ska bli spännande att se vad det nya året bär med sig, några små aningar har jag ju om vad som komma skall under året men det tar vi efterhand som det kommer :)

De sista veckorna på 2012 bara flög iväg och precis som så många gånger tidigare blev det inte tid till att uppdatera bloggen.Under de sista veckorna har jag haft praktik på IVA, intensivvårdsavdelningen, och haft två dagar på anestesi och operation. Det har varit intressanta, spännande och lärorika veckor. Speciellt interessant var det att vara på operation. Hade turen att få vara med vid två större bukoperationer och vid ett mindre ingrepp. Vid den ena stora bukoperationen, där en bit av tarmen avlägsnades pga tumörer och tunntarmen och tjocktarmen sedan fogades samman, hade jag den otoliga turen att få assistera under större delen av operationen (givetvis under uppsikt av en van op-syrra). Det var så häftigt!!! Det var helt fantastiskt, inte bara att få ta aktiv del av operationen utan allt! Framförallt blev jag helt facinerad av de fantastiska färger som döljer sig i våra kroppar, det var så vacker att få titta in i buken och se alla organ och dess färger. Kanske ska fundera på att bli op-syrra så småningom?!
Nu har jag bara två morgnar och förmiddagar kvar på min IVA-praktik (var tvungen att vabba en dag, och har därför nio timmar som jag måste ta igen för att bli godkänd på praktiken). Även om jag har tyckt att det är intressant på IVA så är jag så trött på hur våra praktiker är upplagda schemamässigt. Personalen på IVA arbetar enbart femtimmarspass eftersom arbetet där är så intensivt, men vi studenter, som också arbetar intensivt och dessutom försöker ta in ny kunskap, har pass på nio timmar i sträck. Dessutom arbetar personalen inte morgon om de jobbat kväll dagen före, men vi studenter kan jobba till 22.00 för att sedan börja kl 06.45 nästa morgon. Detta medför att vi studenter många gånger får alldeles för lite sömn mellan våra långa niotimmarspass, vilket medför att vår inlärningsförmåga blir nedsatt och patientsäkerhet blir kompromissad. Det är många av oss studenter som måste pendla till och från sjukhuset vilket leder till att det inte är ovanligt med fyra-fem timmars vila per natt, vilket är alldeles för lite! Själv är jag hemma vid 23-tiden när jag jobbat till 22.00, sedan är det inte ofta man kan komma till ro och somna direkt när man kommer hem efter alla nya intryck som man tagit in under dagen. Nästa dag måste jag stiga upp kl 04.30 för att hinna i tid till tåget och nästa dags arbetspass, så oftast sover jag ca 4, 5 - 5 timmar/natt under de veckor som jag är ute på praktik (tyvärr är det så här under i stort sätt alla olika praktiker vi har, inte bara när man är på IVA). Men men, nu ska jag inte klaga. Trots en ständig trötthet som tränger sig på så har det varit intressanta veckor och jag ser fram emot mina sista dagar i nästa vecka, även om det innebär långa dagar med jobb/praktik under morgnarna/förmiddagarna och examinerande seminarium under eftermiddagarna.

Nu till någor lite roligare. Jag fick världens bästa julklapp denna julen, alla barnen, med respektive, kom hem och firade jul hos oss! Det var så mysigt att få ha alla fyra barnen hemma och de tre storas partners. Så fullt hus hela julen, två personer i 40 årsåldern, sex i 20 årsåldern och en åtta åring :)
Det blev mycket mat, många skratt, mycket lek och spel och mycket mys, precis som det ska vara på julen!

Våra fyra fina barn!

 

 

 

Årets julbad

 

På året sista dag tog vi det lugnt och firade tillsammans med våra goda vänner Agneta och Bo. Vi firade med en god trerättersmiddag, rakteter och fyrverkeri, bad i vårt spa och med att spela spel. Lugnt och skönt, vilket passade oss perfekt eftersom Henrik vaknade på nyårsafton med feber och ont i halsen. Stackars liten!

Nu är det dags att blicka framåt mot det nya året 2013, och allt vad det bär med sig. Det kommer att bli ett spännande år med många nya och härliga förändringar i våra liv.

med önskan till er alla om en

god fortsättning på det nya året, 2013! 

Snö i Skåne och första advent

Idag (text från i söndags som aldrig blev publicerad) har vintern kommit på riktigt till Skåne! Redan igår vaknade vi och såg ett vitt pudertunnt täcke ligga över gräsmattan och trädäcket, men imorse var det vittt, vitt, vitt precis överallt. Tala om lycka för barnen, stora som små! Lill-killen har varit ute det mesta av dagen, och tillsammans med en kompis förklarat snöbollskrig mot samtliga skottande pappor längs vår lilla gata. Vet inte vem som hade mest kul, de små eller de stora killarna ;)

 

 

 

Förutom att vintern infunnit sig är det också första advent idag och vi har så smått börjat pynta inför julen, julgardinerna har kommit upp både i vardagsrummet och köket, advetsljusstakar och stjärnor är på plats i alla fönster. Känns riktigt mysigt!

Hemsjukvården och NKSE

Ja, då var mina två veckor i Hemsjukvården till ende. Har haft flera olika handledare eftersom sköterskan som skulle vara min handledare har varit hemma för vård av sjukt barn mer än halva min tid där. Som tur var var flera andra sjuksköterskor villiga att ställa upp som handledare för mig. Har fått se både det ena och det andra, både vad det gäller det medicinska, omvårdnad och sociala förhållanden. Ganska skrämmande att komma innanför dörrarna och se den misär och smuts som en del lever i, att förhållanden som dessa existerar  på 2000-talet här i Sverige. Nog för att jag visste att det ser ut på detta sätt på flera håll i samhället men det är ändå något annat att se det med egna ögon.
Men nu är det inte bara smuts och misär som jag sett under de här två veckorna, jag har även varit i fina välstädade hem. Det var en del av charmen av den stadsdel av Malmö som jag gjorde min praktik i. Där finns allt, de som befinner sig på den sociala stegens nedre steg och de som nått en bit betydligt högre. Nu menar jag inte att de som befinner sig på de lägre stegen nödvändigtvis var/är de som hade det smutsigt och som levde/lever i misär. Jag har varit hemma hos folk i flotta villor  där ordet "flotta" verkligen hade dubbel betydelse, och jag har varit i små trånga lägenheter där det varit hur fint som helst, och vise verse. Väldigt intressant att få möta patienterna, eller vårdtagarna som man säger i Hemsjukvården, i deras hemmiljö. Speciellt kul var det att träffa en liten dam som jag hade som patient på KUA när jag var där och få möta henne hemma i hennes eget hem. Det måste man väl ändå säga vara att "följa patienten" som de tjatar om i skolan. Ena veckan får jag in patienten på sjukhuset och ansvarar för hennes omvårdnad där och veckan därpå ombesörjer jag hennes omvårdnad i hennes eget hem i form av "sjuksköterska" i hemsjukvården.
Jag har som sagt sett och gjort en del under veckorna som gått, flera olika typer/former av sår och omläggningar av de samma, cancersvulster som vuxit ut genom kroppen, läkemedelshanering/dosettdelning, suprapubiskatetrar, stomier, venösa provtagningar, s.c. injektioner, lindningar av ben, stödstrumpor, trak m. m.
Tror inte att jag vill jobba i Hemsjukvården i framtiden även om tiderna är bra och att man som sjuksköterska sköter sig i stort sätt själv. Inte riktigt min grej trots fördelarna.

Nu till något helt annat. För två veckor sedan skrev jag den nationella sluttentan för sjuksköterskeprogrammet, NKSE. Även om jag inte tyckte att tentan var särskilt svår så var jag osäker på hur det hade gått, men idag fick jag så det glada beskedet att jag klarat den!
Ännu en sak jag kan bocka av från min lista :)

KUA

Ja, så var två veckor på KUA, Klinisk UtbildningsAvdelning, till ende. Två veckor som har varit både kul och lärorika. KUA, som är en del av medicinen fem på SUS Malmö, består av två patientrum med fyra patienter i vardera, sjuksköterskeexpedition och "rondrum". Övriga utrymmen/lokaler som dagrum, skölj, kök, förråd etc delas med medicinen fem. Under praktiken har vi varit tre arbetslag/team som vardera bestått av fyra sjuksköterskestudenter och två läkarstudenter, alla inne på sluttampen av våra utbildningar, som tillsammans skött avdelningen och dess patienter. Patienterna är riktiga patienter som är inlagda med diverse medicinska åkommor, majoriteten multisjuka. Under arbetspassen, antingen 06.45 - 15.00 eller 13.30 - 21.30, har ett arbetslag åt gången arbetat på avdelningen. Hur arbetsfördelningen sett ut och hur avdelningen med dess patienter tagits omhand har varit upp till vart team att bestämma. I vårt team, bestående av sjuksköterskorna Cecilia, Johanna, Polina och mig själv och läkarna Ebba och Emma, fördelade vi ansvaret så att vi sjuksköterskor fick huvudansvar för vars två sängar/patienter och läkarna tog ansvar för fyra patienter vardera. Givetvis hjälptes vi alla åt och planerade varje arbetspass tillsammans. Hade någon lite mindre att göra ryckte den in och gav en hjälpande hand till någon annan som kanske hade lite mer.
Nu låter det kanske lite vansinnigt att sjukhuset släpper loss sex studenter till att på egen hand ta hand om åtta svårt sjuka patienter, men naturligtvis var vi inte helt ensamma. Vid varje tidigt arbetspass på vardagarna hade vi två legitimerade sjuksköterskor, en läkare, en undersköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut till vårt förfogande att stötta oss emot. Alla hade genomgått handledarutbildning och fanns där i bakgrunden om vi behövde hjälp eller råd eller om något skulle börja gå fel. De arbetade alla utifrån principen "händerna på ryggen". På de sena passen och på helgerna hade vi enbart en legitimerad sjuksköterska hos oss.
Under praktiken har jag gjort och upplevt en hel del. Eftersom det var länge sedan jag var inom somatiken var jag ganska så nervös innan de här två veckorna började, jag var orolig för att jag inte skulle komma ihåg allt och för om jag på alldeles egen hand skulle kunna ansvara för planering och omvårdnad av patienterna, riktiga människor med riktiga sjukdomar. Men efter en lite osäker start så gick det bättre och bättre för varje arbetspass, och jag kände mig tryggare och tryggare i min roll som sjuksköterska. Fast jag måste börja tro mer på min förmåga, mitt självförtroende måste bli bättre. Jag kan så mycket mer än vad jag ger mig själv credit för. Hur som helst fick jag utmanat endel av mina demoner under de här veckorna. Alla ni som känner mig vet att jag inte är så förtjust i telefoner, eller att ringa samtal får jag väl säga, men på KUA var det inget att be för var där några samtal som behövde ringas angående något som föll under sjuksköterskans ansvar så var det bara att lyfta luren och snällt ringa det där samtalet. Det blev till att ringa både till röntgen och anhöriga för min del. Det svåraste men också det mest givande samtalet jag var tvungen att ringa var till en anhörig vars mor (som var under min omsorg) fick en hjärtinfarkt en morgon på avdelningen. Ingen lätt uppgift att ringa anhöriga för att informera om en sådan sak utan att skrämma upp dem, men mycket lärorikt. Lite stolt är jag allt över mig själv att jag klarade av det, dessutom fick jag beröm av både en sjukgymnast, som hörde mitt samtal eftersom hon satt och arbetade på expeditionen när jag ringde, och av de anhöriga efteråt.

Nu lät det kanske lite skrytigt, men jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att berömma sig själv och att vara stolt över de bedrifter som man åstadkommer. Det är alltid så lätt att se sina svagheter och brister och snöa in sig på allt som man inte kan/är så bra på. Jag har lovat mig själv att bli bättre på att berömma mig själv och på att vara stolt över det jag åstadkommer, tror att det är det enda som behövs för att få tillbaka självförtroendet som jag tappat någonstans på vägen och för att må bättre. Jag vet att vi här i Sverige inte får lov att "slå på vår egen trumma", vi har ju den där löjliga "jantelagen" för att hålla oss på plats och inte tro att vi är något. Men jag hävdar bestämt att det är OK att tycka att man är bra på något och man får säga det högt Så länge man inte glömmer att vara ödmjuk, så tror jag inte att det är någon fara för att man ska drabbas av hybris.

Oj, nu svävade jag bestämt iväg lite, men tillbaka till KUA. Veckorna på KUA avslutades med en teamavslutning på Practicum med simulatorövningar med "Simon". För er som inte känner "Simon" så kan jag berätta att "Simon" är en patient, docka i naturlig storlek, som kan både kissa, prata, blöda och få en hel massa sjukdomar och besvär. "Simon" är datastyrd av en operatör som sitter bakom en glasvägg som operatören kan se in igenom men de som befinner sig i rummet inte kan se ut igenom. Operatören är också "Simons" röst. Vårt team på sex personer delades i två mindre grupper, med två sjuksköterskor och en läkare i varje. Min grupp blev den första gruppen att få ta hand om "Simon", och jag blev tilldelad rollen som ansvarig sjuksköterska. Vår läkare blev utskickad från "personalrummet" där vi satt och så fick jag och Cecilia rapport från "nattpersonalen" om en ny patient som kommit in. När nattpersonalen gått hem ringde "Simon" och jag gick in till honom. Utan att avslöja för mycket, är svuren till tystnad, så kan jag berätta att "Simon" blev akut sämre och jag fick kalla på hjälp både från min kollega och från Emma vår läkare. Tack och lov kunde vi hjälpa "Simon" så att han snart blev bättre. De tre från vårt team som inte deltog aktivt i övningen satt med som observatörer och hade till uppgift att titta på kommunikation, ledarskap och följare, de tre saker som var huvuduppgiften denna gång på Practicum. Efter övningen gick vi tillbaka till "personalrummet" för att diskutera vad som hade gått bra och vad som kunde ha gått bättre. Vi fick också feed-back från de tre observatörerna. Mycket nyttigt med övningar som denna. Därefter var det den andra gruppens tur att ta hand om "Simon" och vi i grupp 1 fick vara observatörer. Allt som allt en mycket givande och lärorik avslutning på min tid på KUA!

ps. På måndag väntar hemsjukvården i Malmö.

Födelsedag och Halloween

Idag är det ingen vanlig dag

Idag är det Fias födelsedag
Hurra hurra hurra

 

Idag firar vi inte bara Fias födelsedag, utan även Halloween. Som vanligt pryds trappan med årets pumpa, dagen och Fia till ära.


Grattis på födelsedagen, Gumman!
Älskar dig!!!

xxx

Sista terminen

Imorgon börjar allvaret, min sista termin på sjuksköterskeutbildningen! Nu tänker ni kanske att terminen började ju i början september så vad dillar jag om så här i slutet av oktober?. Men då kan jag berätta att min termin börjar imorgon, jag har nämligen fått ett litet specialschema pga att min man i stort sätt ständigt befinner sig på resande fot i sitt arbete och vi har lite svårt att få ihop det med barnpassning de dagar jag "jobbar" kväll. Sista terminen består till mesta del av praktik, vilket innebär både tidiga morgnar och sena kvällar. Under terminen har vi både praktikplatser med lite längre placering och placeringar som är lite kortare. Skolan erbjöd mig att göra mina korta placeringar nu i höst/vinter och så sedan ta min långa basplacering till våren då mannens resande inte är lika intensivt. Så med början i morgon börjar min sista termin på utbildningen.

Måndag till fredag nästa vecka så har jag en massa introduktionsföreläsningar, den sista på fredag eftermiddag är inför  KUA-placeringen (klinisk utbildningsavdelning). Direkt efter introduktionen går jag på mitt första arbetspass på KUA och "jobbar" fram till kl 21.30. Så det blir en tuff början på den här terminen, intensiva heldagar i skolan hela veckan som avslutas med ett arbetspass på 13,5 timmar på fredagen och ett morgonpass på lördagen (06.45-15.00). Allt som allt en vecka med nästan 50 arbetstimmar, vilket inte inkluderar den tid jag behöver för egna studier. Dessutom ska hämtning och lämning på skola/fritids, skjutsning till diverse fritidsaktiviteter, läxläsning/förhör, hundpromenader och allmänna hushållssysslor genomföras. Tur att jag har en fridag på söndag!