Ja, då var mina två veckor i Hemsjukvården till ende. Har haft flera olika handledare eftersom sköterskan som skulle vara min handledare har varit hemma för vård av sjukt barn mer än halva min tid där. Som tur var var flera andra sjuksköterskor villiga att ställa upp som handledare för mig. Har fått se både det ena och det andra, både vad det gäller det medicinska, omvårdnad och sociala förhållanden. Ganska skrämmande att komma innanför dörrarna och se den misär och smuts som en del lever i, att förhållanden som dessa existerar på 2000-talet här i Sverige. Nog för att jag visste att det ser ut på detta sätt på flera håll i samhället men det är ändå något annat att se det med egna ögon.
Men nu är det inte bara smuts och misär som jag sett under de här två veckorna, jag har även varit i fina välstädade hem. Det var en del av charmen av den stadsdel av Malmö som jag gjorde min praktik i. Där finns allt, de som befinner sig på den sociala stegens nedre steg och de som nått en bit betydligt högre. Nu menar jag inte att de som befinner sig på de lägre stegen nödvändigtvis var/är de som hade det smutsigt och som levde/lever i misär. Jag har varit hemma hos folk i flotta villor där ordet "flotta" verkligen hade dubbel betydelse, och jag har varit i små trånga lägenheter där det varit hur fint som helst, och vise verse. Väldigt intressant att få möta patienterna, eller vårdtagarna som man säger i Hemsjukvården, i deras hemmiljö. Speciellt kul var det att träffa en liten dam som jag hade som patient på KUA när jag var där och få möta henne hemma i hennes eget hem. Det måste man väl ändå säga vara att "följa patienten" som de tjatar om i skolan. Ena veckan får jag in patienten på sjukhuset och ansvarar för hennes omvårdnad där och veckan därpå ombesörjer jag hennes omvårdnad i hennes eget hem i form av "sjuksköterska" i hemsjukvården.
Jag har som sagt sett och gjort en del under veckorna som gått, flera olika typer/former av sår och omläggningar av de samma, cancersvulster som vuxit ut genom kroppen, läkemedelshanering/dosettdelning, suprapubiskatetrar, stomier, venösa provtagningar, s.c. injektioner, lindningar av ben, stödstrumpor, trak m. m.
Tror inte att jag vill jobba i Hemsjukvården i framtiden även om tiderna är bra och att man som sjuksköterska sköter sig i stort sätt själv. Inte riktigt min grej trots fördelarna.
Nu till något helt annat. För två veckor sedan skrev jag den nationella sluttentan för sjuksköterskeprogrammet, NKSE. Även om jag inte tyckte att tentan var särskilt svår så var jag osäker på hur det hade gått, men idag fick jag så det glada beskedet att jag klarat den!
Ännu en sak jag kan bocka av från min lista :)
fredag 30 november 2012
lördag 17 november 2012
KUA
Ja, så var två veckor på KUA, Klinisk UtbildningsAvdelning, till ende. Två veckor som har varit både kul och lärorika. KUA, som är en del av medicinen fem på SUS Malmö, består av två patientrum med fyra patienter i vardera, sjuksköterskeexpedition och "rondrum". Övriga utrymmen/lokaler som dagrum, skölj, kök, förråd etc delas med medicinen fem. Under praktiken har vi varit tre arbetslag/team som vardera bestått av fyra sjuksköterskestudenter och två läkarstudenter, alla inne på sluttampen av våra utbildningar, som tillsammans skött avdelningen och dess patienter. Patienterna är riktiga patienter som är inlagda med diverse medicinska åkommor, majoriteten multisjuka. Under arbetspassen, antingen 06.45 - 15.00 eller 13.30 - 21.30, har ett arbetslag åt gången arbetat på avdelningen. Hur arbetsfördelningen sett ut och hur avdelningen med dess patienter tagits omhand har varit upp till vart team att bestämma. I vårt team, bestående av sjuksköterskorna Cecilia, Johanna, Polina och mig själv och läkarna Ebba och Emma, fördelade vi ansvaret så att vi sjuksköterskor fick huvudansvar för vars två sängar/patienter och läkarna tog ansvar för fyra patienter vardera. Givetvis hjälptes vi alla åt och planerade varje arbetspass tillsammans. Hade någon lite mindre att göra ryckte den in och gav en hjälpande hand till någon annan som kanske hade lite mer.
Nu låter det kanske lite vansinnigt att sjukhuset släpper loss sex studenter till att på egen hand ta hand om åtta svårt sjuka patienter, men naturligtvis var vi inte helt ensamma. Vid varje tidigt arbetspass på vardagarna hade vi två legitimerade sjuksköterskor, en läkare, en undersköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut till vårt förfogande att stötta oss emot. Alla hade genomgått handledarutbildning och fanns där i bakgrunden om vi behövde hjälp eller råd eller om något skulle börja gå fel. De arbetade alla utifrån principen "händerna på ryggen". På de sena passen och på helgerna hade vi enbart en legitimerad sjuksköterska hos oss.
Under praktiken har jag gjort och upplevt en hel del. Eftersom det var länge sedan jag var inom somatiken var jag ganska så nervös innan de här två veckorna började, jag var orolig för att jag inte skulle komma ihåg allt och för om jag på alldeles egen hand skulle kunna ansvara för planering och omvårdnad av patienterna, riktiga människor med riktiga sjukdomar. Men efter en lite osäker start så gick det bättre och bättre för varje arbetspass, och jag kände mig tryggare och tryggare i min roll som sjuksköterska. Fast jag måste börja tro mer på min förmåga, mitt självförtroende måste bli bättre. Jag kan så mycket mer än vad jag ger mig själv credit för. Hur som helst fick jag utmanat endel av mina demoner under de här veckorna. Alla ni som känner mig vet att jag inte är så förtjust i telefoner, eller att ringa samtal får jag väl säga, men på KUA var det inget att be för var där några samtal som behövde ringas angående något som föll under sjuksköterskans ansvar så var det bara att lyfta luren och snällt ringa det där samtalet. Det blev till att ringa både till röntgen och anhöriga för min del. Det svåraste men också det mest givande samtalet jag var tvungen att ringa var till en anhörig vars mor (som var under min omsorg) fick en hjärtinfarkt en morgon på avdelningen. Ingen lätt uppgift att ringa anhöriga för att informera om en sådan sak utan att skrämma upp dem, men mycket lärorikt. Lite stolt är jag allt över mig själv att jag klarade av det, dessutom fick jag beröm av både en sjukgymnast, som hörde mitt samtal eftersom hon satt och arbetade på expeditionen när jag ringde, och av de anhöriga efteråt.
Nu lät det kanske lite skrytigt, men jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att berömma sig själv och att vara stolt över de bedrifter som man åstadkommer. Det är alltid så lätt att se sina svagheter och brister och snöa in sig på allt som man inte kan/är så bra på. Jag har lovat mig själv att bli bättre på att berömma mig själv och på att vara stolt över det jag åstadkommer, tror att det är det enda som behövs för att få tillbaka självförtroendet som jag tappat någonstans på vägen och för att må bättre. Jag vet att vi här i Sverige inte får lov att "slå på vår egen trumma", vi har ju den där löjliga "jantelagen" för att hålla oss på plats och inte tro att vi är något. Men jag hävdar bestämt att det är OK att tycka att man är bra på något och man får säga det högt Så länge man inte glömmer att vara ödmjuk, så tror jag inte att det är någon fara för att man ska drabbas av hybris.
Oj, nu svävade jag bestämt iväg lite, men tillbaka till KUA. Veckorna på KUA avslutades med en teamavslutning på Practicum med simulatorövningar med "Simon". För er som inte känner "Simon" så kan jag berätta att "Simon" är en patient, docka i naturlig storlek, som kan både kissa, prata, blöda och få en hel massa sjukdomar och besvär. "Simon" är datastyrd av en operatör som sitter bakom en glasvägg som operatören kan se in igenom men de som befinner sig i rummet inte kan se ut igenom. Operatören är också "Simons" röst. Vårt team på sex personer delades i två mindre grupper, med två sjuksköterskor och en läkare i varje. Min grupp blev den första gruppen att få ta hand om "Simon", och jag blev tilldelad rollen som ansvarig sjuksköterska. Vår läkare blev utskickad från "personalrummet" där vi satt och så fick jag och Cecilia rapport från "nattpersonalen" om en ny patient som kommit in. När nattpersonalen gått hem ringde "Simon" och jag gick in till honom. Utan att avslöja för mycket, är svuren till tystnad, så kan jag berätta att "Simon" blev akut sämre och jag fick kalla på hjälp både från min kollega och från Emma vår läkare. Tack och lov kunde vi hjälpa "Simon" så att han snart blev bättre. De tre från vårt team som inte deltog aktivt i övningen satt med som observatörer och hade till uppgift att titta på kommunikation, ledarskap och följare, de tre saker som var huvuduppgiften denna gång på Practicum. Efter övningen gick vi tillbaka till "personalrummet" för att diskutera vad som hade gått bra och vad som kunde ha gått bättre. Vi fick också feed-back från de tre observatörerna. Mycket nyttigt med övningar som denna. Därefter var det den andra gruppens tur att ta hand om "Simon" och vi i grupp 1 fick vara observatörer. Allt som allt en mycket givande och lärorik avslutning på min tid på KUA!
ps. På måndag väntar hemsjukvården i Malmö.
Nu låter det kanske lite vansinnigt att sjukhuset släpper loss sex studenter till att på egen hand ta hand om åtta svårt sjuka patienter, men naturligtvis var vi inte helt ensamma. Vid varje tidigt arbetspass på vardagarna hade vi två legitimerade sjuksköterskor, en läkare, en undersköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut till vårt förfogande att stötta oss emot. Alla hade genomgått handledarutbildning och fanns där i bakgrunden om vi behövde hjälp eller råd eller om något skulle börja gå fel. De arbetade alla utifrån principen "händerna på ryggen". På de sena passen och på helgerna hade vi enbart en legitimerad sjuksköterska hos oss.
Under praktiken har jag gjort och upplevt en hel del. Eftersom det var länge sedan jag var inom somatiken var jag ganska så nervös innan de här två veckorna började, jag var orolig för att jag inte skulle komma ihåg allt och för om jag på alldeles egen hand skulle kunna ansvara för planering och omvårdnad av patienterna, riktiga människor med riktiga sjukdomar. Men efter en lite osäker start så gick det bättre och bättre för varje arbetspass, och jag kände mig tryggare och tryggare i min roll som sjuksköterska. Fast jag måste börja tro mer på min förmåga, mitt självförtroende måste bli bättre. Jag kan så mycket mer än vad jag ger mig själv credit för. Hur som helst fick jag utmanat endel av mina demoner under de här veckorna. Alla ni som känner mig vet att jag inte är så förtjust i telefoner, eller att ringa samtal får jag väl säga, men på KUA var det inget att be för var där några samtal som behövde ringas angående något som föll under sjuksköterskans ansvar så var det bara att lyfta luren och snällt ringa det där samtalet. Det blev till att ringa både till röntgen och anhöriga för min del. Det svåraste men också det mest givande samtalet jag var tvungen att ringa var till en anhörig vars mor (som var under min omsorg) fick en hjärtinfarkt en morgon på avdelningen. Ingen lätt uppgift att ringa anhöriga för att informera om en sådan sak utan att skrämma upp dem, men mycket lärorikt. Lite stolt är jag allt över mig själv att jag klarade av det, dessutom fick jag beröm av både en sjukgymnast, som hörde mitt samtal eftersom hon satt och arbetade på expeditionen när jag ringde, och av de anhöriga efteråt.
Nu lät det kanske lite skrytigt, men jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att berömma sig själv och att vara stolt över de bedrifter som man åstadkommer. Det är alltid så lätt att se sina svagheter och brister och snöa in sig på allt som man inte kan/är så bra på. Jag har lovat mig själv att bli bättre på att berömma mig själv och på att vara stolt över det jag åstadkommer, tror att det är det enda som behövs för att få tillbaka självförtroendet som jag tappat någonstans på vägen och för att må bättre. Jag vet att vi här i Sverige inte får lov att "slå på vår egen trumma", vi har ju den där löjliga "jantelagen" för att hålla oss på plats och inte tro att vi är något. Men jag hävdar bestämt att det är OK att tycka att man är bra på något och man får säga det högt Så länge man inte glömmer att vara ödmjuk, så tror jag inte att det är någon fara för att man ska drabbas av hybris.
Oj, nu svävade jag bestämt iväg lite, men tillbaka till KUA. Veckorna på KUA avslutades med en teamavslutning på Practicum med simulatorövningar med "Simon". För er som inte känner "Simon" så kan jag berätta att "Simon" är en patient, docka i naturlig storlek, som kan både kissa, prata, blöda och få en hel massa sjukdomar och besvär. "Simon" är datastyrd av en operatör som sitter bakom en glasvägg som operatören kan se in igenom men de som befinner sig i rummet inte kan se ut igenom. Operatören är också "Simons" röst. Vårt team på sex personer delades i två mindre grupper, med två sjuksköterskor och en läkare i varje. Min grupp blev den första gruppen att få ta hand om "Simon", och jag blev tilldelad rollen som ansvarig sjuksköterska. Vår läkare blev utskickad från "personalrummet" där vi satt och så fick jag och Cecilia rapport från "nattpersonalen" om en ny patient som kommit in. När nattpersonalen gått hem ringde "Simon" och jag gick in till honom. Utan att avslöja för mycket, är svuren till tystnad, så kan jag berätta att "Simon" blev akut sämre och jag fick kalla på hjälp både från min kollega och från Emma vår läkare. Tack och lov kunde vi hjälpa "Simon" så att han snart blev bättre. De tre från vårt team som inte deltog aktivt i övningen satt med som observatörer och hade till uppgift att titta på kommunikation, ledarskap och följare, de tre saker som var huvuduppgiften denna gång på Practicum. Efter övningen gick vi tillbaka till "personalrummet" för att diskutera vad som hade gått bra och vad som kunde ha gått bättre. Vi fick också feed-back från de tre observatörerna. Mycket nyttigt med övningar som denna. Därefter var det den andra gruppens tur att ta hand om "Simon" och vi i grupp 1 fick vara observatörer. Allt som allt en mycket givande och lärorik avslutning på min tid på KUA!
ps. På måndag väntar hemsjukvården i Malmö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)