Stolt mamma

Förra helgen genomförde vår äldste son ett sprint triathlon och igår simmade han Vansbrosimningen, som var den sista etappen för honom i en Svensk Klassiker. Är så stolt över honom, att han har viljan och modet att ge allt och genomföra det han sätter sig för att göra. Nu vet jag att många genomför det han gjort och att många säkert tänker att det är väl inte så speciellt, men för oss är det ingen självklarhet att vår son skulle ha möjligheten att göra någonting fysiskt krävande. Om fem dagar är det 10 år sedan vår son råkade ut för en allvarlig MC-olycka, där han ådrog sig flertalet livshotande skador. Till en början visste vi inte om han skulle överleva, än mindre om han skulle kunna gå igen. Tack och lov överlevde han och kan både gå och springa, men läkarna sa att han aldrig skulle kunna delta i hårt fysiskt krävande aktiviteter. Men så här såg det ut vid målgången av Sturefors Triathlon förra helgen

Är så glad att även de bästa läkarna kan ha fel ibland!

Föreningsdag

Idag har det varit föreningarnas dag i vår hemkommun, alla möjliga föreningar var representerade och visade upp sin verksamhet på vår lokala idrottsplats. Sång, dans, orientering, fotboll, scouter, ridning, bågskytte m. m. m. m. Ja, det mesta fanns att inte bara titta på utan även få prova på. Givetvis var mannen och jag tvungna att prova på bågskytte, yngste sonens sport och dessutom vår näst äldstes tidigare sport. Det var hur kul som helst, men svårt tyckte jag. Mannen var en naturbegåvning, sköt både tekniskt snyggt och träffsäkert. Jag sköt också ganska så träffsäkert, men så tekniskt snyggt kan man knappast säga att det såg ut. Jo, jag vet hur det såg ut för det hela förevigades inte bara på foto utan även på film. Men det är inget att hänga läpp för, sånt kan man lära sig. Det viktiga var att prova på, och sen var det ju vansinnigt kul också!