Haha, jag måste vara världssämst......

på att hålla liv i en blogg!
Ingen kan anklaga mig för att lägga ner för mycket tid på mitt bloggande, eller någon form av social media för den delen. Varje gång jag gjort ett nytt inlägg har jag tänkt "nu ska jag dra igång den här bloggen igen med åtminstone ett inlägg i veckan", men sen blir det inte mycket mer än så. Fast ska man misslyckas med något här i livet så får det gärna bli på att hålla igång någon form av social media 😜
Inte så att det är något fel i att hålla igång sina sociala media, men det kanske inte är för alla. Det viktiga är att man gör det man vill göra och precis så ofta, eller sällan i mitt fall, som man känner för och som passar en.

Så till nästa gång andan faller på:

Ha en riktigt härlig vår och sommar,

eller höst/vinter beroende på vilken sida ekvatorn ni bor!

Lite rehab och scrapbooking

Så jag skrev tidigare är det bra träning för min hand/finger att hålla på med lite pyssel och småplock så under de senaste dagarna har jag knåpat ihop några scrapbooking layouter. Här är en av dem.

Höstlovsrecensioner

Oj, vad tiden springer iväg. Sedan jag skrev för två veckor sedan har vi haft höstlov här hemma, ett lov som bjöd på en hel del;

En tur till Tivoli i Köpenhamn.

Födelsedagsfirande, Josefine 26 år!

Happy Halloween!

En tripp till Stockholm.

Middag hemma hos vänner

Dessutom hann yngste sonen med att vara på LAN hemma hos en klasskompis. Så höstlovet var en vecka där det hände både det ena och andra, och då har jag ändå inte berättat allt vi gjorde. Den största händelsen håller jag för mig själv, i alla fall för nu. Allt som allt var det en riktigt bra höstlovsvecka!

Den senaste veckan har det där emot inte hänt så mycket. Mannen har varit i Tyskland hela veckan och yngste sonen i skolan. Dottern, som bor här hemma för tillfället, har jobbat hela veckan. Själv har jag haft en vecka fylld med tvätt, matinköp, hundpromenader etc. Lite rehab i form av scrapbooking har det också blivit. Går bättre och bättre, men det är fortfarande kämpigt ibland. Det kommer nog ett och annat ord ur min mun som inte är så trevliga när jag blir frustrerad. Tur att det inte är någon i närheten som kan höra mig.

Ett nytt försök.......

Oj, det gick visst inte så bra med att försöka blåsa liv i den här bloggen, läkningen av min hand har tagit längre tid än vad jag trodde och tyvärr har jag inte fått tillbaka full rörlighet eller "normal" känsel i mitt pekfinger. Fast jag kan använda min hand och jag har den och alla fingrar kvar, vilket är det viktigaste! Det kunde varit så mycket värre!

En positiv "biverkan" av min olycka är att jag kommit igång med Project Life igen, har till och med gjort några scrapbook layouter. Perfekt sjukgymnastik för att öva upp både pincettgreppet och känseln i mitt pekfinger (fast jag måste erkänna att det blir en den mindre vackra ord ibland då det inte går som jag vill). Här är två av mina senaste alster;

Sötaste lilla Maja, när hon var 1 år.

1987 och nyblivna föräldrar till Hampus, Majas pappa.

Inte som man tänkt sig

Nej, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag hade ju tänkt att försöka få liv i den här bloggen igen genom att göra minst ett inlägg per vecka, men ibland kommer livet emellan och även de bästa planerna går i stöpen. Sedan mitt förra inlägg har det hänt en hel del och absolut ingenting. Låter kanske lite motsägelsefullt, men det har hänt en massa samtidigt som det på andra plan känns som om det inte hänt någonting. En anledning, ja den största anledningen, till att mina inlägg kom av sig, och att det känns som om ingenting händer, är det här......

Hade lite otur när jag tänkte och råkade ut för en allvarlig klämskada i samband med att vi var ute med båten i slutet av sommaren.

Nu när jag kommit en bit på bättringsvägen tänkte jag så smått försöka komma igång igen med både bloggen och fotografering. Troligen kommer det dock att bli väldigt sporadiskt eftersom jag ännu inte är helt återställd, har många timmars sjukgymnastik framför mig fortfarande innan jag kan använda min hand fullt ut.

Semesterpaus/uppdatering

Det blev visst en liten semesterpaus här i bloggen, men nu är jag tillbaka igen. En hel del har hänt sedan jag skrev sist;

Vi har hunnit med en hel del arbete här hemma i trädgården, bl a har mannen och yngste sonen byggt kanonfina planteringslådor till mig som jag planterat klematis 'summer snow' och funkia 'Purple heart' i.

Visst är de fina?!

Mannen och sonen har även rivet ett plank på andra sidan vårt stora trädäck, ett fult brunt plank som stod där när vi flyttade in och som inte alls passar in i den stil vi vill ha i vår trädgård. Nu är det borta, så skönt! Tack för ert hårda arbete, killar!
Sen har vi ju rensat en hel del ogräs också. Vädret här i Skåne har verkligen varit omväxlande den här sommaren ömsom sol ömsom regn, vilket gjort att ogräset vuxit som....... ja, ogräs.

Men nu har semestern inte enbart bestått av arbete, vi har ju hunnit njuta lite också.
Våra grannar har varit på semester i två omgångar och då har vi varit poolvakter :) Dopp dag som kväll har det blivit.

Båten har vi också hunnit vara ute med en sväng. Tyvärr har inte vädret varit på vår sida den här sommaren så det har inte blivit lika många båtturer eller lika mycket wakeboardåkning som förra sommaren, då vi mer eller mindre levde på vattnet.

Gissa om sonen blev blöt ;D

Linköpingsbesök och besök från Linköping har också hunnits med. Först åkte vi upp till Linköping för att fira lilla Maja, vårt barnbarn, som fyllde tre år, sedan kom familjen Linköping ner till oss i Skåne.

Men en av de bästa sakerna den här sommaren är nog i alla fall att dottern blivit antagen till sin drömutbildning, är så stolt över henne!

Stolt mamma

Förra helgen genomförde vår äldste son ett sprint triathlon och igår simmade han Vansbrosimningen, som var den sista etappen för honom i en Svensk Klassiker. Är så stolt över honom, att han har viljan och modet att ge allt och genomföra det han sätter sig för att göra. Nu vet jag att många genomför det han gjort och att många säkert tänker att det är väl inte så speciellt, men för oss är det ingen självklarhet att vår son skulle ha möjligheten att göra någonting fysiskt krävande. Om fem dagar är det 10 år sedan vår son råkade ut för en allvarlig MC-olycka, där han ådrog sig flertalet livshotande skador. Till en början visste vi inte om han skulle överleva, än mindre om han skulle kunna gå igen. Tack och lov överlevde han och kan både gå och springa, men läkarna sa att han aldrig skulle kunna delta i hårt fysiskt krävande aktiviteter. Men så här såg det ut vid målgången av Sturefors Triathlon förra helgen

Är så glad att även de bästa läkarna kan ha fel ibland!